lenaspena

LenaStridsberg

Annons

Godmorgon

Klockan är jag-vet-inte-vad och Theo stormar in i vårt sovrum.
Det är nog inte mitt i natten i alla fall för ljuset sipprar in bakom mörkläggningsgardinen. Efter x antal minuter av gos blandat med en spark eller två så viskar vår minsta son;
”Jag vill nog ha yoghurt”
Klockan är 06.40 – en liten hint av en sovmorgon ändå.

Jag masar mig upp ur sängen och låter mycket gladare än vad jag är egentligen;
”Självklart ska vi ha yoghurt älskling!”

Jag snubblar yrvaket ut i köket bakom min son som redan har öppnat kylskåpet och pekar ivrigt på hallonyoghurten. Jag har bara linne och trosor på mig och börjar frysa på en sekund eftersom köksfönstret stått på glänt under natten. Jag smiter försiktigt in i det varma sovrummet igen och hämtar mina shorts så snabbt jag kan, men Theo är redan bakom mig och snyftar försiktigt att han vill ha yoghurt. Jag släcker gråtbranden så snabbt jag kan genom att klä på mig shortsen i köket medan jag förklarar att jag bara skulle hämta lite kläder.

Theo hoppar upp på sin stol i köket med skeden han redan har hämtat i översta lådan i högsta hugg och hejar på mig medan jag med sömniga rörelser försöker hitta en skål. Theo vill hälla upp sin yoghurt själv och ber mig snällt att hämta ”puffar” medan han gör det. Jag vänder mig om till skåpet där flingorna står och drar fötterna ditåt tills jag når dem och låter Theo gräva fram näve efter näva av puffar. Jag gäspar och tänker att jag ska göra kaffe medan han äter. Då har jag några minuter av lugn och ro såhär på morgonkvisten.

Små fötter på hallgolvet. De stannar till och lyssnar efter oss. Sen börjar de tassa snabbt igen och jag omfamnas av en väldigt rufsig liten tjej som också vill ha yoghurt.
Kaffet får vänta lite till tänker jag och ställer fram frukost till Nova också.

Kaffet. Jag går till bryggaren och stannar till efter ett steg för att skrapa av mig ett riskorn som fastnat under min fot. Glömde dammsuga golvet efter barnens middag igår. Jaja.

Glömde visst skölja ut kaffekannan också.

Efter 4 tysta minuter klickar jag äntligen på startknappen och hör hur kaffemaskinen börjar jobba, snart doftar det svart guld i hela köket och jag tittar drömskt på hur det skållheta vattnet droppar ner i kaffepulvret och droppar vidare ner i kannan. Fasen vad fint det är.

Theo har ätit klart och vill ha tuggummi.

”Jag vill ha lila mamma. Eller rosa.”
Jag plockar fram burken med rosa tuggummin.

”Nej lila” säger han och gråter dramatiskt.

”Okej älsklingen, vi tar lila istället” säger jag mjukt och låtsas ha världens längsta tålamod.

Nova har ätit klart och säger tack för frukosten, de båda springer ut i vardagsrummet och börjar leka med alla leksaker som vi likt upproriska tonåringar vägrade städa bort igår kväll.
Kaffet är klart.
Jag tar en kopp och häller upp till hälften. Går till kylen och får återigen skrapa bort det där förbannade riskornet från fotsulan. Häller i mer mjölk än vad som är ansett normalt och sätter mig ner för att skriva detta.

God morgon.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Skolan

Så var det ju det där med att jag faktiskt har börjat i skolan igen. IGEN!

Det börjar kännas som att jag är en expert på att få för mig saker som jag tror att jag vill jobba med i framtiden, men att jag någonstans en bit in på vägen känner att jag kanske inte är menad för det ändå..
Först skulle jag bli jurist (alltså VA?!), sen läste jag en matematikkurs på Chalmers (MEN VAAA?!) och följde upp den med att börja läsa ett år som ämneslärare inom Matematik, Svenska & Engelska i åk 7-9. Lärarutbildningen skulle såklart varat längre än ett år men eftersom jag nu är självutnämnd expert på att hoppa av saker så gjorde jag självklart det. Hoppade av alltså.
Sen gjorde jag något jag var ämnad för på riktigt och det var att bli mamma. Min barn hjälpte mig (och hjälper mig fortfarande såklart) verkligen att hitta mig själv och det var en otrolig läxa för mitt inre att helt plötsligt slås av att det finns något större att göra än att söka efter något som kanske bara kommer av sig själv när det är meningen.

MEN. Nu, efter två år av att bara vara hemma med mina fina barn, så kände jag ändå att jag på något sätt både hittat mig själv OCH tappat bort mig själv samtidigt. Alltså vem fasen är jag om jag inte är mamma?
(Jajaaaa jag är alltid mamma men ni fattar vad jag menar)
Vem är bara jag? Det är sjukt svårt att sätta mig själv i första rummet överhuvudtaget nuförtiden, och att ens lyssna på att jag kanske har saker jag vill göra som bara gynnar mig själv om ni förstår, men nu är det alltså dags.

Jag har hittat något som intresserar mig ordentligt. Jag har börjat i skolan igen! Och den här gången är det Javautvecklare som är målet, ett mål som jag typ inte ens vågar se åt för att jag är så rädd att jag ska ge upp halvvägs… Den här gången känns allting så jädra rätt och det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet för mig är att 1: jag halkar efter nu i början eller 2: jag börjar tveka på mig själv. Och det SKA INTE SKE.

IMG_6925Nova tycker att det är superkul att mamma gör pappagöra (”jobbar”) och att pappa gör mammagöra (”vara hemma”), hon verkar inte riktigt ha koll på det här med termen PK just yet 😉

Häromdagen när jag pluggade hemma så fann jag henne i min stol, med mina glasögon på huvudet, klickandes och klapprandes på alla tangenter hon kunde hitta. Det var ett elände för en n00b som mig att försöka hitta tillbaka till min ursprungliga kod utan att förvirra mig själv för mycket.

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Tänker inte säga förlåt!

Alltså.. Det känns lite fånigt att be om ursäkt för att jag inte har skrivit särskilt mycket när den enda som egentligen drabbas är jag själv när jag sitter och tittar igenom min blogg om 30 år och undrar vad jag gjorde i mina yngre dagar. Okej, någon där ute kanske saknar mitt skrivande så vi kan väl mötas på mitten och bara helt enkelt acceptera att jag varit rätt lat här, att jag haft fullt upp med att ta hand om mig själv och bara valt att inte skriva om min vardag just nu.

Jag har tagit mig igenom något av en kris nu under våren och det var väl inte förrän för en månad sedan som jag verkligen kände att jag kunde friskförklara mig själv och känna mig glad igen. Startskottet för min kris eller minidepression kom nog när Theo blev sjuk i vintras, när han bara var några veckor gammal.. Jag slogs av både tvåbarnschocken och chocken av att någon som är så liten kan bli så sjuk samtidigt. Han fick både njurbäckeninflammation och ögoninflammation om vartannat och det var en himla massa tillhörande läskigheter som jag inte var beredd på att behöva hantera. Han skulle bland annat röntgas med kontrastvätska i en magnetröntgen och för att bilderna skulle bli tydliga så var han tvungen att ligga fastklämd i en vacuumkudde typ. SÅ hemskt att se min lilla kille så sjuk..

Men! Idag mår han bättre än bra och vi är i full gång med att försöka få honom att känna trygghet i sängen. Detta eftersom han börjar bli rätt tung och det konstanta vaggandet inför varje nattning börjar kännas lite… onödigt. Nu är det buff i rumpan och sjunga som gäller (och självklart kramar och gos så fort han blir ledsen). Heja oss och honom!

Nova fungerar som en välsmord liten klocka och har börjat på förskolan som ligger typ 200m från vår lägenhetsdörr. Jag ska skriva mer en annan gång för jag sitter i skolan och snart är det dags för föreläsning! YES, you heard me, jag har börjat studera. Planen och målet är att vara utbildad Javautvecklare år 2017 och eftersom jag valt en YrkesHögskola så är väl även förhoppningen att det ska leda till jobb efteråt.

HÄR HAR NI DÅ! Ett blogginlägg! Och några random bilder, håll nu tillgodo inför nästa inlägg så hörs vi då.

IMG_9955 IMG_0038 IMG_0051 IMG_0077 IMG_6486

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Tänder!

Titta, titta! Theo har fått sina första bissingar 😀 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Dagens Nova

  

Förutom att uppfinna ett nytt sätt att alltid bära med sig skeden så har hon dessutom droppat ett par roliga dialoger med mig idag:

Nummer 1.

Nova: Ja måtte ta av mej denn (blöjan).

Jag: Men okej, är det bajs?

Nova: De e bajs, måtte ta av med denn nu mamma (tar av blöjan och det ramlar ut en bajskorv på golvet).

Nova: Titta, bajs där!

Nummer 2.

Nova (nyvaken efter middagsvilan): Hej mamma! Du e jättefin i den.

Jag: I vilken? Tröjan?

Nova: Ja, töjjan e jättefin den. Du e jättefin i den.

Jag: Men åh, TACK älskling, du är jättefin i din klänning också!

Nova: Ja (fniss, fniss).

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats